Bloggandet

Började blogga å ett annat ställe för ett tag sedan, en kontaktsajt. Skrev väl inte så överdrivet ofta, men då och då. Där kan man se vilka personer som är inne och läser bloggen, jag vet hur stor "spridning" mitt "budskap" får. På den här bloggen har man inte den möjligheten, jag har inte upptäckt någon i alla fall, men jag ser eventuella kommentarer lika bra.
Det är just det här med kommentarerna, dom ger en viss tillfredsställelse, någon har läst och kanske blivit berörd.
Är bloggandet en lätt form av narcissism? Vad blir jag om ingen ser mej? Kanske en zombi, som så småningom "går upp i rök" och försvinner.

Kommer att tänka på ett tillfälle, 1985, då vi hade köpt en valstuga, som skulle användas vid vårt förestående husbygge. Vi var mitt i Stockholm en söndag, för att montera ner denna stuga. Många människor var i rörelse, ofta i sällskap med någon. Vid ett tillfälle stannade jag upp i arbetet och fick se en kvinna som rörde sig i folkmängden, letande efter något "värdefullt" i papperskorgarna. Vad som slog mej var att ingen såg henne och hennes rörelsemönster tydde på att hon var "osynlig". Inte en blick på sina "medmänniskor"! Hon levde i en värld i världen, ingen ville se henne, hon "fanns inte".
Rivningen fortsatte, men denna upplevelse satte spår i mej. Om man kan koppla den till bloggandet får du själv avgöra, men för mej finns det en viss koppling.
Take it or leave it! Carpe diem!