Sorgedag

I morse ringde telefonen tidigt, innan jag steg ur sängen.
Det var storasyster till en av mina bästa vänner och jag hade direkt på känn att något alvarligt hade hänt. Och mycket riktigt, med gråten i halsen berättade hon att brodern hade gått bort under natten. Schocken slog till som en klubba i skallen, kan det verkligen vara sant, så där bara? Vi sågs senast i torsdags, sen åkte han bort till sin bror och nu är han borta för evigt. Hur orättvist får livet vara? Jag som äntligen börjat lära mej vad riktig vänskap är, för han var en verklig vän! Han lämnar ett STORT tomrum efter sej.
Vi lärde känna varandra när jag flyttade tillbaks hit till stan, täffades när vi hade tid över, men de sista fem åren har vi setts nästan varje dag och blivit nära vänner. Vi tyckte inte lika om allt, men det är ju inte det vänskap handlar om. Vänskap är för mej ömsesidig respekt, omtanke och närhet. Så var det med Gunnar! Tack för den här tiden!

Contra vim mortis non est medicamen